Friheten högst.
Jag trodde på allt han sa. Jag visste att han ljög ibland, jag tror han gjorde det för att det skulle vara krångligt annars. I mina barnaögon var han en vuxen pojke som red barbacka till kiosken för att köpa cigaretter, svor och pratade stockholmsslang. Ibland blev han glad att se mig, ibland nervös. Jag förstod inte om han tyckte jag var jobbig eller om han uppskattade mitt sällskap. Pelle var annorlunda och jag ifrågasatte aldrig det, han var distanserad och spännande och jag såg upp till honom. Han försökte lära mig spela trummor en gång men jag saknade både koordination och känsla för det. När han skulle lära mig köra bil rammade jag nästan hans galleri och vi var nog överens om att jag var lite hopplös. Kanske brydde han sig. Kanske för att jag var lite som han.
Sedan tidig ålder hävdade jag att 9till5jobb var inget man nånsin skulle sträva efter, för det hade Pelle sagt. Jag kan inte släppa det. Han har på något vis uppfostrat mig till att hålla friheten högst. Här sitter jag och våndas. Hur ska jag lösa det? Kan jag bli författare nu? Kan jag det?
